torsdag 15 november 2012

På praktikplatsen

Skolbänken är en sak, arbetslivet en annan. Jag försöker komma närmare verkligheten på Dereborn Musikproduktion och snubblar över svaret på frågan om årets sound 2004.








Som en del av min utbildning har jag nyligen varit på praktik. Detta för att få en insikt i ett profesionellt arbetsflöde - något som är svårt att få ifrån skolbänken men kan vara helt avgörande i arbetslivet. Sedan berikar det ju alltid ens eget tänk att få insyn i hur andra jobbar och hur olika förutsättningar påverkar så väl arbetssätt som slutresultat, vilket såklart kan vara på både gott och ont.

Jag har tillbringat två kortare praktikperioder hos Johan Dereborn på Dereborn Musikproduktion i Sörfors, strax utanför Matfors. Johan, uppvuxen i Bergsjö, inledde sin musikaliska bana på musikgymnasiet i Härnösand, vilket ledde till Musikhögskolan i Stockholm varpå han jobbade som frilansande basist i över 20 år. Trött på turnélivet har han sedan mitten av 00-talet flyttat tillbaka ut på landet och istället bedrivit studioverksamhet.


Johan vid mixern.



Jag kom i kontakt med Johan första gången i januari 2011 då mitt band Locker Room Lovers spelade in låten The Patriot hos honom. Även om det var första gången jag spelade in i en profesionell studio så slog det mig vilken avslappnad stämning som rådde under sessionen; t.ex. så kunde jag (som är allt annat än en stor sångare) sätta all sång i enbart två tagningar - och dessutom göra oväntat bra ifrån mig. Mycket överraskande då sångprestationer annars alltid utgör ett enormt stressmoment för mig.

Johans filosofi angående inspelning är att en bra känsla går före Neumannmikrofoner och flashiga mikrofonförstärkare. Finns inte rätt känsla i framförandet så är det omöjligt att frambringa den i efterhand; men lyckas man däremot fånga ett framförande med känsla och närvaro så har man kanonförutsättningar för att nå ett bra slutresultat (framför allt med dagens redigerings- och mixningsmöjligheter.) Den avvägningen får såklart (för vissa) skrämmande följder i inspelningsprocessen, bland annat så ersätts lurar av monitorer i största möjliga mån, men jag håller med Johan om att slutresultatet gynnas av det här tillvägagångssättet.

Även om det är kul med prylnörderi så tar därmed tekniken en relativt liten plats i studion, dock hör det till Johans religiösa övertygelse att för ljudkvalitetens skull alltid mixa genom ett analogt mixerbord. "Det öppnar upp ljudet på ett sätt som inte går att jämföra med hur det låter när allt händer i datorn. Trots att jag hade höga förväntningar när jag gick från att jobba i datorn till att jobba med mixer så blev jag helt golvad av vilken skillnad det var." Därmed tar datorn i stort sett rullbandarens plats i Johans studio; dock med fördelen av dagens redigeringsmöjligheter och tillgång till VST-effekter. För mig som är uppvuxen med en signalväg som aldrig går utanför datorn så var det mycket att sätta in sig i, men med en grundförståelse för signalflöde så gick övergången oväntat smärtfritt.

För att ändå göra en teknisk djupdykning så är ett Soundtracz Jade-bord (som tidigare tjänat hos Sidelake) hjärtat i Johans studio. Lyssning sker genom ett par Yamaha NS-1000 som huvudlyssning samt ett par Profel PS30 för referenslyssning. Vad gäller hårdvaruburkar återfinns bland annat Yamaha REV7, dBx 163x och ART TPS II i racket. Mjukvarumässigt stoltserar Johan med att vara en av många få som använder Mackies DAW Tracktion 3. Pluggmässigt så används PSP Vintage Warmer och en svit SSL-pluggar flitigt.


Mixplats Norrfjolsta.


Vid mitt första besök så spelades eventuella grunder till vad som kan komma att bli Jonatan Stensons nästa skiva in. Då bjöds på varm men bitter ironisk blues på svenska. Den här gången lades grunder till Roger Karlssons kommande album. Roger spelade på 80-talet i stockholmsbaserade punkbandet Inferno, vilka senare utvecklades till folkpoppiga Tuk Tuk Rally. Idag står han på på egna ben som singer-songwriter och lyckades under inspelningen med bedriften att samtidigt som att förvalta svensk musiktradition bjuda på stundtals souliga utflykter samt vibbar av såväl Bruce Springsteen som Tom Waits - utan att göra anspråk på enhetligheten.


Gitarr- och basförstärkare.

Orgel (leslie ur bild) och SM7 på sång.

Mästerligt stämda trummor.

Gitarr och piano.


Grunderna gjordes i stort sett helt live utan lurar med banduppsättningen trummor, bas, piano (alt. wurlitzerpiano), orgel och elgitarr med stöd av slasksång och akustisk gitarr. Med kompetenta musiker bakom instrumenten var det en fröjd att som tekniker rulla bandet och lyssna; ibland ifrågasattes det om det verligen behövdes läggas om sången, då slasksången (förmodligen präglad av atmosfären i inspelningsrummet) på vissa låtar var helt briljant.




Capri harmonium.


Slutligen avrundar jag med ett av inspelningssessionens roligaste inslag. Det hemliga vapnet som bandet tagit med sig till studion; ett svensktillverkat eldrivet harmonium. För den som inte vet vad ett harmonium är så kan det beskrivas som en mindre, portabel tramporgel. Denna 50-talsvariant var dock hypermodern och eldriven. Hur eldriver man då ett fritungeinstrument? Jo, med en fläkt! Hur analogt kan det bli?


Inbyggt komp.


På grund av klaviaturens begränsade omfång så har instrumentet begåvats med knappar för ackord. Bb, F, C, G, D och A finns tillgängliga i både dur och moll för den som vill kunna skapa ljuvliga ackompanjemang. Efter att ha hört ett par av de ackorden så slog det mig direkt; det här är nåt som de flesta av oss hört förut. På svensk hitradio. Och jag har alltid undrat vad det är för något de spelar på. Låter detta bekant?




För att hjälpa er på traven; här är låten som låg tia på svenska singellistan 2004. Lärandet är och förblir oförutsägbart. Men kul är det. Nästa gång skriver jag mer om akustikbehandlingen av min hemstudio. Ha det bra tills dess!

/Erik

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar