söndag 7 oktober 2012

Entreprenörskap i musibranschen

Hur slår man sig fram i musik- och ljudbranschen och hur kan man jobba i den? Jag söker svaret på en seminariedag i Örnsköldsvik och avslutar med lite gitarrnördsnack.





Genom min utbildning blev jag nyligen inbjuden till en seminariedag i Örnsköldsvik på temat Entreprenörskap inom musikbranchen. Då jag nyligen gått igång på ämnet i och med Bobby Owinskis bok Music 3.0 så var jag inte sen med att tacka ja. I huvudsak var det Musikmakarna som bjöd in till seminariet, men första stoppet för oss från Hola Folkhögskola var Örnsköldsviks Folkhögskola. Där skulle Thor-Leif Lundberg från Örnsköldsviksbaserade ljud- och ljusfirman Jeremiah Music föreläsa.

Thor-Leif inledde sin karriär som ljudtekniker 1988 då han när han och två kompisar köpte en släpvagn med begagnad ljudutrustning av ett nedlagt dansband och tillsammans startade firman Jeremiah Music. 24 år senare driver han fortfarande firman och bjöd med sina tusentals gigs i ryggen på en föreläsning som grundade sig mer i filosofi än i teknik. Thor-Leif pratade bland annat om följande:

  • Vikten av ett gott arbetsflöde.
  • Utvecklingen från ruggigt analogt till ruggigt digitalt.
  • Hur man sätter en vettig ambitionsnivå.
  • Att det alltid går att lära sig mer inom området ljudteknik.
Vidare bjöd Thor-Leif på kuriosahistorier som om hur han blev ljudtekniker åt favoritbandet Nazareth, vad han lärt sig av Pink Floyds ljudtekniker Buford Jones och att SM-58:orna som följde med dansbandspaketet från '88 fungerar kanon än idag.

Föreläsningen var en frisk fläkt i en värld som kan fokusera onödigt mycket på teknik och utrustning. Vikten av att kunna jobba med sina prylar kan inte påtalas tillräckligt, och att kunna sitt hantverk är i slutändan oändligt mycket viktigare än att ha fin utrustning. Men det säger sig självt att man på en tvåtimmarsföreläsning knappt hinner skrapa på ytan på ett ämne som det som sagt alltid går att lära sig mer om.

Vidare styrde vi våran kos till Nolaskolan där Musikmakarna bjudit in till seminarium. Jag hade fått uppfattningen att föreläsningen var ämnad för elever på musikmakarna och att andra skolor bjudits in lite som en marknadsföringsgrej. De inbjudna var dock elever på Nolaskolans estetiska program. Det visade sig att seminariet var en del av en serie seminarier som i sin tur var en del av ett forskningsprojekt om entreprenörskap inom musikbranchen som Musikmakarna, Piteå Musikhögskola (Luleå Tekniska Universitet) och Linnéuniversitetet genomfört. Resultatet av forskningen har sammanställts i en kursform som redan detta läsår kommer att implementeras i Musikmakarnas utbildning, men planer finns för att göra kursen tillgänglig även via Piteå Musikhögskola och Linnéuniversitetet.

Första föreläsaren ut var Jenny Berggren, mest känd som sångerska i den svenska musikexportsuccén Ace of Base. 2010 gjorde hon soloalbumet My Story och var en av de som erbjöds - och tackade nej till - att tävla med låten Euphoria i Melodifestivalen 2012. Jenny pratade om sina egna snedsteg i branchen och hur man skulle undvika dessa genom att hela tiden återkomma till sin hand där de fem fingrarna representerade följande saker att ta i beaktande:
  • Tummen pekar in mot jaget och är det enda fingret som kan komma direktkontakt med alla de andra fingrarna.
  • Pekfingret pekar utåt. Där finns bland annat vänner (som man vet vart man har), media (som man bör lära sig mer om) och fans (som man tar.)
  • Långfingret betyder (för att vara diplomatisk) ett nej, något som alla måste ge ibland.
  • Ringfingret motsvarar ens relationer. Hur ser dessa ut och hur kan de påverkas?
  • Lillfingret motsvarar vila, lekfullheten och kärleken till musiken.


Jenny Berggren


Till varje finger gav Jenny råd och exempel på hur hon själv gjort feltramp inom de olika områdena genom sin karriär. Slutpoängen i föreläsningen var att man sedan kan använda den andra handen till att bära andra med.

Föreläsare nummer två var Niklas Molinder, en av grundarna till Redfly Music. Bland annat har de som musikförlag levererat låtar till Agnes och som produktionsbolag producerat åt Lady Gaga. Niklas ogillar termen entreprenörsskap och använder hellre ordet drivkraft. Han berättade om hur han som ung fick intalat att musik inte var något man kunde jobba med utan snarare var något man kunde leka med i källaren på kvällar och helger, hur hans studie- och yrkesyrkesvägledare förklarade att den enda eftergymnasiala musikutbildningen i Sverige var Seriös musik på Kungliga Musikhögskolan och hur en misslyckad kockutbildning slutade i att han tjatade till sig en praktikplats på en lokal studio i Örebro. Idag har han radiohits och en studio i LA. Hur han tog sig däremellan förklarar han genom att han aldrig accepterat ett nej utan istället alltid sökt vägar att komma runt det; Oavsett om det gäller ens pappa som vill att man ska ta över hans åkeri eller om det gäller ett starta eget-bidrag från Arbetsförmedlingen.


Niklas Molinder



Musikelever  från Nolaskolans underhöll


Sist (och yngst) ut var Therese Fredenwall, tidigare musikmakarnaelev som bland annat skrivit texter åt Danny Saucedo och samarbetade med Jenny Berggren som textförfattare på tidigare nämnda albumet My Story. Therese tog oss med på hennes resa från svår, introvert emopoppare via folkhögskola, musikhögskola och missionsresor genom Europa för att slutligen landa som den den mainstreamlåtskrivare hon är idag. Hon är för övrigt i dagsläget den enda uttagna att delta i Melodifestivalen 2013.



Therese Fredenwall


Det är klart att det alltid är roligt och inspirerande att höra andra människors framgångssagor, men efter seminariet i Örnsköldsvik har jag ett par funderingar och reflektioner. Hur ser det ut idag? Även om Therese histora var hyfsat färsk så är det inte direkt den senaste generationens musikentreprenörer som fått tala här. Här sades mycket lite (om något alls) om hur det kan gå till när internetgenerationens artister slår igenom. Och vad var egentligen anknytningen till forskningprojektet i seminariet? Som sagt är det alltid roligt att höra folks historier, men för egen del står jag frågandes till vad seminariet egentligen hjälpte mig med. Kanske gick jag in med fel förväntningar. Kanske borde jag läsa högskolekursen när (eller om) den blir tillgänglig. Men för gymnasieungdomarna var det säkert både intressant och lärorikt.


Kick Out The Jams Motherfuckers!


Som vanligt när man är i en stad man sällan besöker så hör det till att spana in den lokala musikaffärens utbud. På Östmans Musik fann jag en Fender Wayne Kramer Stratocaster, en rolig stratatwist baserat på MC5-gitarristens original som jag tidigare bara sett i kataloger. Nedan kan man beskåda originalet.



 

Avslutningsvis så bjuder jag på vidare Kramerbriljans, både scen- och spelmässigt. Förresten, lyssna på hur hela bandet briljerar från 2:30. Dynamiken, känslan, det reaktiva spelet. Sånt här kan man inte fuska sig till!




Tack för den här gången.
/Erik

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar